Ett reportage om småskaliga elfordon i kyrkogårdsförvaltning och grönyteskötsel – och varför tystnad ibland är den viktigaste specifikationen
Det är en tisdagsförmiddag i september och på en av Stockholms större kyrkogårdar pågår två saker simultaneously. I den norra delen samlas ett femtiotal människor kring en grav för en begravningsceremoni. I den södra delen kör kyrkogårdsarbetaren sin runda med ett litet elfordon lastat med trädgårdsredskap och en säck med löv.
Avståndet mellan de två är kanske tvåhundra meter. Arbetet fortsätter. Ceremonin fortsätter. Ingen av dem stör den andra.
”Det var annorlunda med dieseln,” säger kyrkogårdsarbetaren när han stannar vid ett förråd och lastar av redskapen. ”Då fick vi planera hela dagen utifrån när begravningarna var. Vi kunde inte köra maskiner inom synhåll eller hörhåll. Nu kan vi jobba hela dagen.”
Det är ett enkelt men talande exempel på vad som händer när rätt fordon möter rätt miljö. Och kyrkogården är en av de miljöer där den förändringen är som mest påtaglig.
Kyrkogården som arbetsplats – krav som ingen annan verksamhet har
Kyrkogårdar är annorlunda arbetsplatser. Det är platser för sorg och minne, platser där buller och avgaser inte bara är ett miljöproblem utan ett respektlöshetsproblem. Svenska kyrkans förvaltningar runt om i landet har under det senaste decenniet hanterat en växande spänning mellan effektiv drift och respektfull miljö – en spänning som eldrivna fordon löser på ett sätt som dieselalternativet aldrig kan.
Maria ansvarar för kyrkogårdsförvaltningen i en mellanstor församling. Hon beskriver beslutet att byta till elfordon för transporter och enklare markarbeten som ett av de enklaste hon fattat under sina år i rollen.
”Vi hade klagomål,” berättar hon. ”Inte många, men de vi fick var tyngre än de flesta klagomål. Anhöriga som ringt och sagt att maskiner störde under begravningen. Det är inte den typen av samtal man vill ha.”
Det lilla eldrivna nyttofordonet som ersatte delar av dieselflottan – ett kompakt fordon som ryms på gångvägar dimensionerade för gångtrafikanter – förändrade inte bara ljudbilden utan också hur arbetet planerades. Restriktioner om när och var arbete fick utföras lättade. Produktiviteten gick upp, inte ned.
Grönyteskötsel i känsliga miljöer – buller och avgaser som dubbelt problem
Kyrkogårdar är ett av de mest uppenbara exemplen, men de är långt ifrån det enda. Parker, naturreservat, botaniska trädgårdar, skolträdgårdar och bostadsnära grönområden delar en gemensam egenskap: de är miljöer där buller och avgaser är störande på ett sätt som inte enbart handlar om lagkrav utan om den grundläggande karaktären hos platsen.
Naturvårdsverkets riktlinjer för motoriserad trafik i naturreservat och skyddade grönområden är tydliga: motorfordon med förbränningsmotorer ska undvikas där det är möjligt, och trafiken ska begränsas till det som är nödvändigt för förvaltningsändamål. Det är ett regelverk som i praktiken kräver fordon med minimal buller- och avgasprofil för de förvaltningsuppdrag som måste genomföras.
Goupil, som tillverkar kompakta eldrivna nyttofordon med en historia som sträcker sig tillbaka till 1970-talets Frankrike, har ett sortiment specifikt anpassat för de här miljöerna. Deras fordon är dimensionerade för att rymmas på smala gångvägar och i trädgårdssammanhang, är tysta nog att användas utan att störa besökare och är eldrivna utan de avgaser som gör dem olämpliga i känsliga miljöer.
”Det handlar om att matcha fordonet mot miljöns faktiska krav,” förklarar en av Goupils representanter. ”En kyrkogård behöver inte ett kraftfullt fordon. Den behöver ett tyst, lättmanövrerat fordon som kan bära en last och ta sig fram på de ytor som finns. Det är en annan specifikation än en lastbil.”
Laddning på landsbygden – utmaningen ingen pratar om
Anders är driftchef för en kommunal park- och naturförvaltning i en mellanstor stad. Han var tidigt intresserad av elfordon men tveksam av ett skäl som sällan diskuteras i den entusiastiska debatten om elektrifiering: var ska de laddas?
”Vi har depåer på tre ställen,” berättar han. ”Alla tre har ett eluttag. Men det var inte dimensionerat för att ladda fordon. Det var dimensionerat för att värma upp en gräsklippare på vintern.”
Laddinfrastrukturen visade sig vara enklare att lösa än han förväntat sig. Goupils fordon laddar från vanliga 230V-uttag – ingen speciell laddinfrastruktur krävdes, bara en bedömning av om det befintliga uttaget klarade strömuttaget under laddning. I de flesta fall klarade det.
”Det var egentligen det som avgjorde,” säger han. ”Att vi inte behövde bygga om för att komma igång. Vi kopplade in och körde.”
Energimyndigheten betonar i sin vägledning för elektrifiering av kommunala fordon att laddinfrastrukturens befintliga kapacitet ofta underskattas och att många verksamheter kan komma igång med elektrifiering utan stora investeringar i ny elinstallation – en insikt som är direkt relevant för kommunala grönområdesförvaltningar med begränsade investeringsbudgetar.
Vad som faktiskt bär sig – en kalkyl från verkligheten
Maria har kört elfordonet i tre säsonger nu. Hon har gjort sin egen kalkyl, informellt men konsekvent.
”Dieseln kostade oss ungefär 4 000 kronor per år i bränsle för den aktuella körsträckan. Elfordonet kostar kanske 400 kronor i el. Det är en tiondel. Underhållet är lägre – ingen oljebyte, inga filter, inga avgassystem att underhålla. Och vi har inte haft en enda driftstopp på tre år.”
Hon pausar.
”Men det som inte syns i kalkylen är det viktigaste. Vi kan jobba när vi behöver jobba. Vi behöver inte planera runt begravningarna längre. Det är ett värde man inte kan sätta ett krontal på.”
Det är ett resonemang som Arbetsmiljöverkets forskning om arbetsorganisation och produktivitet ger en indirekt bekräftelse på: verksamheter som kan planera sitt arbete utan externa tidsbegränsningar levererar konsekvent bättre resultat än de som måste anpassa sig efter restriktioner som inte är kopplade till det faktiska arbetsbehovet.
Körkortet som inte krävs – och varför det spelar roll
En praktisk dimension av kompakta elfordon för kommunal grönyteskötsel som sällan diskuteras är körkortsfrågan. Goupils lättare fordon klassas i vissa konfigurationer som lätta fyrhjulingar – ett fordon som kan framföras utan B-körkort av förare som innehar AM-behörighet eller som är över en viss ålder beroende på fordonets klassificering.
I en verksamhet med säsongsarbetare, praktikanter och personal med varierande körkortsstatus är det en praktisk fördel som förenklar bemanningsplaneringen. Inte alla grönyteskötare har B-körkort. Men de kan ändå köra det fordon som behövs för att utföra sitt arbete.
Transportstyrelsen publicerar aktuell information om körkortskrav för olika fordonskategorier och det är ett underlag värt att konsultera för den som planerar en fordonsupphandling för en verksamhet med varierande personalkategorier.
Kyrkogården i september
Begravningsceremonin i norra delen är avslutad. Anhöriga börjar sprida sig. Kyrkogårdsarbetaren kör sin runda i södra delen, lastar på mer material, fortsätter sitt arbete.
Det händer ingenting anmärkningsvärt. Arbetet flödar. Miljön är respekterad. Det är precis som det ska vara.
”Man tänker inte på det när det fungerar,” säger han. ”Man tänkte bara på det när det inte fungerade.”
Källor: Naturvårdsverket, riktlinjer för motoriserad trafik i naturreservat och grönområden, naturvardsverket.se. Energimyndigheten, vägledning för elektrifiering av kommunala fordon, energimyndigheten.se. Transportstyrelsen, information om körkortskrav för lätta fyrhjulingar, transportstyrelsen.se. Goupil, kompakta elektriska nyttofordon för kommunal verksamhet och grönyteskötsel, goupil.se.