Det var en helt vanlig torsdag när beskedet kom. Jag satt på mitt kontor, omgiven av pärmar och post-it-lappar, när telefonen ringde. Bankmannen lät nästan glad när han meddelade att mitt företagslån var beviljat. Summan han nämnde var större än jag någonsin haft på ett och samma ställe. Jag tackade, la på luren, och satt där i tystnad en lång stund. Det var gjort. Nu fanns ingen återvändo.
De första dagarna efter att pengarna kommit in var fyllda av en sorts eufori. Jag loggade in på banken flera gånger om dagen, bara för att titta på siffran. Där var den, stor och fet, en bekräftelse på att någon trodde på mig och min idé. Jag gick runt på kontoret och såg allt jag skulle kunna göra. Nya maskiner, fler anställda, större lokaler. Himlen var bokstavligen gränsen.
Sen kom måndagen därpå. Då skulle jag börja använda pengarna på riktigt. Jag hade en lista, noga prioriterad, över allt som behövde göras. Först ut var en ny maskin, en sådan där dyr pjäs som skulle effektivisera produktionen och göra mig konkurrenskraftig på en helt ny nivå. Jag ringde leverantören, la en beställning, och plötsligt var en stor del av lånet borta. Det kändes både bra och skrämmande.
Maskinen kom en månad senare. En stor, gul låda som krävde kranbil för att komma på plats. Vi stod där, jag och mina anställda, och tittade på den som om det vore ett rymdskepp. När den väl var installerad och vi kunde starta den för första gången, då förstod jag vad pengarna egentligen betydde. Det var inte siffran på kontot, inte räntan eller amorteringen. Det var det här. Det var att kunna göra saker man inte kunde göra förut.
Resten av pengarna försvann fortare än jag trott. Nya datorer till personalen, en uppgradering av ventilationssystemet, marknadsföring som skulle nå nya kunder. Allt kändes nödvändigt, allt kändes rätt. Men när sista kronan var spenderad, när lånet var helt omvandlat till saker och tjänster, kom oron smygande. Nu var det upp till mig att få det här att fungera. Nu måste maskinen gå, personalen prestera, marknadsföringen ge resultat. Inget utrymme för misslyckanden.
De första månaderna var tuffa. Det var mycket att lära, mycket att justera, mycket att oroa sig för. Varje gång jag betalade ränta och amortering kändes det som en påminnelse om att klockan tickade. Samtidigt såg jag hur verksamheten sakta men säkert förändrades. Orderna blev fler, kunderna större, resultatet bättre. Det var som att kliva uppför en trappa där varje steg kostade möda men också förde en framåt.
Ett år efter lånet satt jag på samma kontor, omgiven av samma pärmar, men allt var annorlunda. Maskinen stod där och brummade, personalen jobbade på, ekonomin gick runt. Jag loggade in på banken och tittade på skulden. Den var mindre nu, betydligt mindre. Det kändes bra, men inte på det där euforiska sättet som när pengarna först kom in. Det kändes mer som en stillsam tillfredsställelse, en bekräftelse på att det fungerade.
När jag ser tillbaka på den där torsdagen, på samtalet från banken, på känslan av att allt skulle förändras, slås jag av hur fel jag hade. Pengarna förändrade förstås mycket. Utan dem hade jag inte haft maskinen, inte kunnat växa, inte nått dit jag är idag. Men det viktigaste förändrades inte. Oron, glädjen, tvivlet, hoppet – allt det där fanns kvar. Det var bara jag, med mina beslut, mitt ansvar, mina drömmar.
Ett lån är inte en magisk lösning. Det är bara pengar. Det som gör skillnad är vad man gör med dem, och hur man orkar fortsätta när det känns tungt. Det hade jag inte förstått då. Det gör jag nu.